Hösten närmar sig

Idag skiner solen och jag har just postat brev med bilder till mina systrar som jag var tillsammans med ett par dagar. Vi hade det jättefint med minnesprat och uteliv. Storasyster är en riktig blomälskare och så heter hon Linnea. Hon har massor av fina blommor både i rabatter och i krukor. Jätteduktig!

Visst är dessa blommor vackra! De står i uterummet.

Vackra rosor. Bilden ger inte färgen rättvisa.

på avstånd liknar blommorna dansöser i tyllkjolar.

Så vacker! Fin grönska i trädgården.

Hon brukar mata talgoxar med digistivekex . Fåglarna är riktigt tama och Linnea måste plocka bort allt
som är löst, annars norpar fåglarna småsakerna. De flyger ut och in i hennes blomrika uterum.

På kvällarna satt vi och försökte lösa korsord. Det kunde vi bara göra en kort stund för Lisbeth är allergisk mot el och sådant. Inga lampor tända, alltså.

Vi hann med en runda till Nybro så att Linnea kunde handla lite. Vid hemkomsten väntade en tinad prinsesstårta och kaffe i uterummet.

Nästa dag blev det skogsprommenad och, vi hittade trattkantareller och några andra svampar som jag inte kan namnet på. Jag hittade ett munspel som någon tappat. Det fick ligga i diskmedel under natten och ljudet är bra. Vi gick och gick uppför och nerför, puh, mossig mark, stenar, höga träd. Kunde finnas risk att möta vildsvin, träden var raka och höga, så vad skulle vi göra om...? Vår skogsprommenad blev lyckligt avslutad och vi var tillbaka igen med kaffe, tror jag.

Mycket vacker, oätlig svamp!

Ser du den mjuka mossan och alla höga träd?

Nästan en sagoskog.

Närbild, ser du ormbunken bland mossan?

En märklig svamp under den lilla granen.


Ja, det var en härlig kortsemester som jag kan se tillbaka på med glädje. Trots att avstånden inte är så stora, träffas vi inte särskilt ofta. Vi har alla olika liv med egna intressen, men när vi träffas kan vi minnas många olika saker från barndom och uppväxt. Jag har ytterligare två syskon , en bror och en lillasyster. Jag är nummer två i syskonskaran.                                   




Ja, nu är det 1 september och igår, sista augusti skulle jag fotograferas med mitt barnbarn och hans lilla Julia. Dennis vill ha en sådan bild och jag hoppas att den blir bra. Julia ville inte alls göra som fotografen ville och det blev tårar och motstånd. Det är tråkigt att sådana bilder ska göras på särskilt sätt med givna arrangemang. Det blir mycket bättre med helt spontana bilder och Julia blev helt ifrån sig när fotografen ville att hon skulle stå i en trätunna. Grymt att dirigera ett så litet barn,bara ett år, jag kände mig sorgsen i går kväll och tycker att bilderna inte ska betyda tårar för det lilla barnet. hoppas att de struntar i de sista bilderna som ska tas på fredag. Julia har också börjat skolas in på dagis. Jag tycker att det är för tidigt, men det verkar vara i sin ordning i dagens samhälle. Men barnet har bara funnits i den här världen ett år. Sorgligt, tycker jag.